Lurad

Efter en lång och avkopplande sommar blev det i augusti 2009 dags att besöka bvc igen. Elias hade hunnit bli åtta månader och hade fortfarande inte lärt sig sitta. Inget konstigt tyckte jag, egentligen kunde man ju faktiskt säga att han bara var sex månader. Men hans stelhet i armar, och framförallt ben, satt fortfarande i och nu hade vi ingen kolik att förklara det med. Vi fick en ny tid för att träffa läkaren på bvc.

När vi kom för vårt läkarbesök var rummet preparerat för denna undersökning. En matta var utrullad på golvet och flera intressanta och pedagogiska leksaker var framtagna. Eller... nä, vänta... Mattan var där och den fick Elias ligga på och sen fick han två klossar att leka med. Den ena var träfärgad och den andra var avskavt röd. Elias låg ofta på golvet hemma och lekte och trivdes mycket bra med det, men de här pedagogiska klossarna brydde han sig konstigt nog inte alls om. I och för sig var det väl bra att Elias inte fick tillfälle att visa sig från sin bästa sida för då hade det kanske inte blivit någon remiss till neurologen.

Ungefär en månad senare besökte vi neurologen för första gången. Den här gången var utbudet av leksaker lite mer omfattande och genomtänkt och Elias kunde slappna av lite bättre. Läkaren var ganska ny och oerfaren och ville inte uttala sig utan bad en "äldre och mer erfaren kollega" (säger inte alla läkare så?) att titta på Elias. Vi fick vänta en timme på att han skulle få tid.

Det var den längsta och värsta timmen dittills i mitt liv. Jag hade inte sovit alls på hela natten utan suttit framför datorn och letat och funnit fruktansvärda åkommor som Elias kunde tänkas lida av. Och jag var absolut helt övertygad om att min fina lille pojke skulle dö. Nu var det uppenbart att något var fel eftersom läkaren inte ville säga något så där satt jag i habiliteringens cafeteria och grät och försökte att inte visa något för Elias.

Timmen gick i alla fall och vi kom in till nästa läkare. Elias var nu i toppform och visade upp alla sina färdigheter, som faktiskt var ganska många för hans ålder. Det enda som egentligen saknades var sittandet. Denna läkare konstaterade att Elias visst var väldigt spänd, men inte mer än vad som kunde anses normalt, och att han inte kunde sitta därför att han egentligen inte var nio månader utan bara sju.

Lättnaden jag kände när jag kom ut i friska luften är helt obeskrivlig. Jag kunde andas normalt igen. Jag var lycklig! Jag var lurad.

Elias leker på golvet, augusti 2009