Sökandet efter fel

Natten till den 17 januari 2009 ville Elias inte alls sova. Han skrek och skrek och det fanns inget jag kunde göra för att få honom att sluta. Jag bar, matade, vaggade, sjöng, ja, allt jag kunde komma på, men inget hjälpte. Efter tre timmars oavbrutet skrikande var jag nära nog knäckt och började själv att gråta förtvivlat. I samma ögonblick tystnade Elias och vi kunde gå och lägga oss och sova.

Denna natt var början till - allt! Det tog inte så lång tid förrän det gick att se ett mönster. Skrikandet pågick från ca sju-åtta på kvällen till någon gång mellan ett och tre på natten. Förmiddagen var för det mesta ganska skrikig också men bestod till störst del av sömn (tack och lov) och på eftermiddagen hade Elias en skrikperiod på en-två timmar. Det konstaterades efter en del försök med mjölkfri mat och droppar att Elias led av kolik.

På bvc tittade sköterskan ner i sitt skrivbord medan hon sträckte över en broschyr till mig. Broschyren handlade om skakskador hos spädbarn. Jag läste aldrig den.

På barnkliniken började sökandet efter fel på Elias på allvar. När han skrek spände han sin lilla kropp så mycket att det var svårt att hålla honom så något var ju uppenbarligen fel. Själv såg jag bara koliken som ett problem. Ett mer perfekt barn än Elias kunde jag inte tänka mig att man skulle kunna finna.

Jag har för länge sedan tappat räkningen på alla de läkare vi träffade, men jag vet att jag berättade för dem alla, och även för alla sjuksköterskor, att Elias kräktes extremt mycket. INGEN brydde sig! Alla var överens om att det var normalt, trots att ingen egentligen förstod hur mycket kräk vi pratade om. Vid ett tillfälle berättade jag för en sjuksköterska att Elias i ett svep kräkt ner sina byxor, sin tröja, sina strumpor, min tröja, mina byxor, mina strumpor, min bh(!), fåtöljen som vi satt i och dessutom lämnat en pöl av kräk på golvet. Sköterskan som fick höra detta föreslog att jag skulle ta en tesked vatten och spilla ut det så att jag kunde se hur mycket det faktiskt blev.

En läkare skickade oss till ögonkliniken eftersom han trodde att Elias skrek för att han inte såg något. Elias var då tre månader gammal vilket i praktiken innebar att han var ca en månad eftersom han föddes i vecka 33. Jag har förstått att det inte är helt ovanligt att enmånaders bebisar är lite dåliga på att fokusera blicken... Efter att ha bestämt sig för att skicka en remiss till ögonkliniken frågade läkaren mig hur jag såg på framtiden. -Vad menar du då? frågade jag. -Ja, är allt helt svart? undrade han. -Varför skulle det vara det? Ser Elias dåligt får han väl ha glasögon. -Jomen jag pratar ledsyn här alltså. Jag avslutade diskussionen utan fler kommentarer och gick hem med Elias. Jag visste ju att han kunde se och synundersökningen visade att jag hade rätt.

Vid ett utav många besök på barnakuten upptäckte en läkare ett blåsljud på Elias hjärta. Hon sa att det var väldigt diskret och förmodligen ingenting att oroa sig för. Det skulle i alla fall inte kunna hända något just då så jag kunde lugnt gå hem och invänta kallelse till ultraljud och EKG. Inga problem! Jag kunde inte ta bussen hem eftersom jag bara grät och grät så det blev en välbehövd promenad. Ingen såg att jag grät för det var beckmörkt ute och dessutom öste regnet ner så ansiktet var vått i vilket fall.

Mitt i allt detta skickade bvc-sköterskan oss till en sjukgymnast eftersom Elias huvud var (och fortfarande är) lite platt på ena sidan. Jag fick veta att detta var mycket allvarligt, och om jag inte kunde få Elias att sova på en huvudkudde så skulle hans ansikte bli alldeles deformerat. När Elias väl hade somnat så flyttade man inte på honom, det kan jag lova er! Han var extremt lättväckt. Under nästan hela koliktiden bar jag runt Elias i en babybjörn och det var där han så småningom kunde få ro och somna. Följdaktligen sov jag halvsittande med min lille pojk på bröstet.

I mars fick Elias riktig kolikmedicin (gissa om jag hade tjatat!). Jodå det finns faktiskt kolikmedicin och den fungerar. Dock är det ganska starka doningar och man kan inte bara sluta tvärt utan man måste trappa ner långsamt. Det var det ingen som berättade...

Så småningom lyckades vi i alla fall och den 16 maj 2009 var såväl kolik som medicinering över. Lugnet la sig och vi kunde börja leva normalt, jag och Elias. Hjärtat hade också hunnit undersökas grundligt och blåsljudet fanns där men var inget farligt. Att Elias fortfarande var väldigt spänd i sin lilla kropp, trots att smärtorna var borta, märktes nästan inte längre eftersom det hade varit så mycket värre. Att han kräktes upp hälften så mycket som han just fått i sig var alldeles normalt hade man berättat för mig. Vi hade en härlig sommar!