När han kom till mig

Det dröjde inte så länge som jag trodde innan jag fick uppleva det där fantastiska ögonblicket att bli mamma för första gången. Inte heller blev det som jag hade väntat mig, trots att jag just då inte hade en aning om hur saker och ting skulle utveckla sig.

Den 10 december 2008 gick jag hemifrån på morgonen för att besöka min barnmorska. Jag var svullen och trött och ryggen värkte. Med en suck konstaterade jag att jag skulle bli tvungen att ta mig samman och dammsuga när jag kom hem, sen slog jag igen dörren bakom mig. Det blev ingen dammsugning den dagen.

Barnmorskan konstaterade havandeskapsförgiftning och i samma ögonblick som ordet uttalats var jag totalt förbjuden att röra mig, lyssna på musik, titta på tv och ha lampor tända. Sittandes i rullstol fördes jag till ett rum på kvinnokliniken, och trots att jag fick veta att det kunde bli så att jag blev bättre och fick åka hem så ställde jag in mig på en lång vistelse.

På förmiddagen dagen efter, den 11 december, upptäcktes det att min älskade lille pojkes hjärta inte orkade slå som det skulle. Beslut om akut kejsarsnitt fattades. Allt gick väldigt fort och jag minns att jag var på väg att börja gråta, men tog mig samman. Jag insåg inte alls hur allvarligt det var och från början tror jag faktiskt inte att det var någon som insåg det. När diskussionen om kejsarsnitt började fick jag veta att jag kunde få vara vaken under ingreppet, men helt plötsligt var det inte längre ett alternativ. Jag minns att vägen till operationssalen var skumpig och ryckig. Nu gick det undan!

Klockan fem på eftermiddagen blev jag väckt och min första tanke var låt mig vara. Mina ögonlock var tunga som bly och jag förstod inte varför jag tvunget skulle vakna just då. Någon räckte fram mina glasögon till mig och pekade på ett litet bylte en bit bort. Jag blev ditrullad och minns att jag frågade om det var min pojke. Mitt medvetande och mina känslor kom tillbaka och jag blev klar över att jag numera kunde titulera mig mamma. Jag fick inte hålla honom men jag sträckte fram min hand och kände hans små fingrar.

Elias föddes i vecka 33

Alldeles svullen var han och hudfärgen gick åt lila. Eftersom jag har diabetes var jag beredd på att han skulle var svullen men jag såg det inte. Jag tänkte att det var ju skönt att han inte alls var svullen och vilken fin färg han har. Det är så blind den sanna och uppriktiga kärleken är.

På grund av min diabetes föddes Elias med extremt lågt blodsocker och var tvungen att få dropp med sockerlösning och matades genom sond i näsan. Första natten låg han i kuvös och fick syrgas. Jag förbereddes på att få stanna på sjukhuset åtminstone några dagar in på det nya året. Den 23 december hade Elias gjort en nästan rekordartad återhämtning och vi var redo att bli utskrivna och åka hem och fira jul.

Elias hade hunnit bli 12 dagar och var en fullt frisk liten gosse!